Spaces:
Running
on
Zero
323
Självklart kan vi lägga till dialog för att ge prologen mer liv! Här är en justerad version där kvinnorna pratar med varandra:
Prolog – Röster i natten
Tåget skakade till när det dundrade genom natten, och gnisslande ljud från rälsen fyllde kupén. Inne i det trånga förrådsutrymmet längst bak i tågvagnen satt två kvinnor hopkrupna, med andan i halsen.
"Vi måste hålla oss tysta," viskade Lina, hennes röst darrande. Hon drog jackan tätare runt sig och sneglade mot dörren som om den kunde flyga upp vilken sekund som helst.
"Tror du de såg oss?" frågade Emma, hennes händer darrade medan hon fumlade med sin telefon. Batteriet blinkade rött – nästan slut.
"Jag vet inte," svarade Lina. "Men vi kan inte riskera att bli hittade. De där männen..." Hon svalde hårt, oförmögen att säga mer.
Emma lutade sig tillbaka mot väggen och tog ett djupt andetag. "Hur hamnade vi ens här? Jag skulle bara... bara hem till familjen. Och nu?"
Lina tittade på henne med desperata ögon. "Det spelar ingen roll. Vi måste bara ta oss till slutstationen. Där kommer vi vara säkra."
Plötsligt flämtade Emma till och drog åt sig händerna. "Vad var det där?" utbrast hon lågt.
"Vadå?" Lina stirrade på henne.
"Det... det känns som..." Emma stirrade på sina händer när ett mjukt, gyllene sken började lysa från hennes fingertoppar. "Vad i...?"
Lina backade mot väggen, hennes ögon vidgades. "Emma... vad händer med dig?"
Emma försökte skaka av sig ljuset, men det blev bara starkare. Hennes moderna jeans och stickade tröja började långsamt förändras, tyget gled och ändrade färg. Röda toner, vitt fluff och guldiga detaljer började ta form.
"Nej... nej, nej, nej!" Emma stirrade på Lina med panik i blicken. "Vad är det här? Vad händer med mig?"
"Jag vet inte!" Lina höll händerna för munnen, hennes röst en blandning av förskräckelse och fascination. "Det ser ut som... som en tomtedräkt?!"
Emma såg sin spegelbild i en spegelbit som låg slängd på golvet. Ett vitt skägg började växa fram, hennes hår blev kritvitt, och hon tappade andan.
"Det här är inte möjligt," mumlade hon och rörde försiktigt vid sitt ansikte.
Lina stirrade på henne. "Du... du förvandlas till jultomten. Hur är det ens möjligt?"
Emma tittade på sina händer och sedan på Lina, fortfarande i chock. "Jag har ingen aning... men om de hittar oss nu..."
Lina nickade sakta. "Då kommer vi bli fångade. Och jag tror inte att ens jultomten kan rädda oss från dem."
Hur känns denna dialog? Vill du att de ska vara mer förvånade, roliga eller något annat? 🎅✨